Arrested Development

Gillar man Jason Bateman och framför allt Michael Cera i Juno är den amerikanska TV-serien Arrested Development ett hett tips. Skitroligt.

I’m Not There

Hype! Bob Dylan-filmen I’m Not There har det länge pratats om, och äntligen fick vi gå på Sverigepremiären på ett svettigt och smockfullt Draken. Jag visste inte mycket om filmen innan, trots detta var den allt annat än vad jag trodde. Det är ett collage av sex olika karaktärer som skulle kunna vara, kan bli eller har varit Dylan, i ett kalejdoskop av bilder, musik och ord. Skeden i Dylans liv, eller olika uppfattningar och delar av honom, utgör huvudpersonerna och deras handlingar.

Berättelsen är inte kronologisk utan växlar mästerligt mellan de olika handlingarna, ofta med en suggestiv känsla och surrealistiska inslag, och alltid ackompanjerat av Dylans musik. Cate Blanchett är helt otroligt bra som en av Dylans mer rebelliska alter-egos: gesterna, uttrycken, rörelsemönstret och inte minst porträttlikheten. Så som jag uppfattar det är filmens budskap en koppling till titeln, att i slutändan vill Dylan och hans reinkarnationer gå ur blickpunkten, vara fria, att inte vara där. En fin och oväntat hyllning till Dylan av Todd Haynes, och om man kan pussla ihop de olika delarna och personligheterna till en hel bild har man lärt sig mycket, även om det kan hjälpa att kunna sin historia innan.

People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Because the more you live a certain way, the less it feel like freedom.

(Jim Emerson och Robert Sullivan har skrivit bra saker om filmen.)

The Savages

En linjär handling som tydligt för betraktaren från A till B, en utveckling som tar karaktärerna från förvirring till klarhet – framfört på ett realistiskt och enkelt sätt. The Savages är en historia om ett syskonpar och deras demente far. Skuldkänslor över att sätta fadern på ålderdomshem, den bristande kontakten mellan syskonen, och frånvarande föräldrar är alla teman som filmen behandlar. Frustration och ångest, kärlek och skratt; känslorna förmedlas så bra. Ett drama som alla borde se, för vi alla kommer hamna i samma situation en dag.

(I'm Sticking With You är tydligen poppis som slutkläm.)

Untz-ala

En helg i Onsala resulterade i en blodblåsa och en brännblåsa på vardera tummen, men väl ett inspirerat sinne. Fantastisk god mat, salongsmontage av diverse IKEA-möbler, lerig promenad i härligt kalla vindar, två nya hundkompisar och en rejäl räd på Freeport.

I går när jag skulle vara duktig och laga matlåda hände följande med mina sojakorvar. Köpelunch i dag – check!

Juno

Smartast dialog sedan Ghostworld, bästa familjen sedan Little Miss Sunshine och soundtrack i klass med vilken Wes Anderson-film som helst. Man kan förvänta sig den typiska moralkakan i slutet: bli inte med barn om du är 16 år, men skönt nog handlar det inte om det. Det handlar om att tron på evig kärlek och att hitta sig själv i en värld full av cheerleaders och människor som inte kan se det vackra i att vara annorlunda. Juno är flickan som får en bulle i ugnen, Bleeker är pojken som är pappan; tillsammans mognar de och inser att barn kan fungera innan kärlek. Det enda som är misslyckat är filmplanschen, man blir inte precis lockad av att se filmen. Gör det ändå.