Smartast dialog sedan Ghostworld, bästa familjen sedan Little Miss Sunshine och soundtrack i klass med vilken Wes Anderson-film som helst. Man kan förvänta sig den typiska moralkakan i slutet: bli inte med barn om du är 16 år, men skönt nog handlar det inte om det. Det handlar om att tron på evig kärlek och att hitta sig själv i en värld full av cheerleaders och människor som inte kan se det vackra i att vara annorlunda. Juno är flickan som får en bulle i ugnen, Bleeker är pojken som är pappan; tillsammans mognar de och inser att barn kan fungera innan kärlek. Det enda som är misslyckat är filmplanschen, man blir inte precis lockad av att se filmen. Gör det ändå.
2008/01/11
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Karin,
har visst lyckats hitta din blogg... via... Marias... tror jag. Skoj för jag visste inte att du hade en :)
Ville bara säga att jag också gillade filmen. Den verkar från en början inte vara något att ha men det artar sig till en riktigt mysig historia. Och vad gäller planschen så har du också helt rätt ;)
Hoppas sommaren varit till belåtenhet.
Stor kram
Caroline Järbratt
hej carro!
vad roligt att du hittade till min blogg. jaa, filmen var superbra tycker jag med. och sommaren har varit fin!
hoppas vi ses soon, kram karin
Skicka en kommentar