Göteborgsromantik

Klockan närmar sig fyra på natten och det regnar ganska mycket och vi är ganska berusade. Augustinatten är mörk, stegen är tunga. Genvägen verkar vara en mycket bra idé – lera, mörker och en brant uppförsbacke genom skogen är inga hinder. Plötsligt hör jag en duns bakom mig och i mörkret kan jag urskilja en skepnad som ligger raklång i backen, fastklamrad vid ett träd. Tre sekunders tystnad och sedan skrattar vi så mycket att vi nästan gråter.

Det är kärlek.