Påsk i Wales

Cymru

Här hemma är det så vitt ute att jag knappt ser ett par meter framför mig. En kontrast, fast ändå inte, till “semestern” i det Förenade kungariket där vädret växlade på trettio sekunder – från solsken och fluffiga moln till iskalla regnbyar och hagel. Alldeles sant.

I Wales står det både slow och araf på vägarna och deras engelska är faktiskt som Daffyds i Little Britain. Högt uppe i bergen ligger en liten stencottage som har varit i familjens ägo i över fyrtio år. Där, utan rinnande vatten eller värme, njöt jag av den moderna människans frånvaro och landskapets naturliga kaos. Fåren hade just fått lamm, och verkade inte alls bekymra sig över kylan eller leran. Det kändes skönt att sträcka på benen när vi promenerade över bergen, och det var härligt att andas in frisk, klar luft. Och jag tror inte det finns något annat utedass i norra Europa med så vacker utsikt.

Blaen Y Cwm

Vi åker till England och Wales över påsk. I Wales har jag inte varit sedan augusti 1984 och vägrade gå ett steg själv. Den här gången ska jag beträda marken i Blaen Y Cwm med mina egna fötter och skapa ett minne som inte är en efterkonstruktion utifrån ett fotografi. Jag tror det är vackert där, och jag tror mitt sinne behöver skönhet: runda kullar, milda färger och ren luft.

Kulturbarbaren

Kulturbarbaren är och kommer bli den plats där jag samlat de flesta s. k. recensioner jag har skrivit de senaste åren. Alltså egentligen ingen nyhet, utan bara en liten parantes. Och namnet är kanske ironigenerationens svar på humor.

A person called a philistine is said to despise or undervalue art, beauty, intellectual content, and spiritual values.

Hur mycket är klocka?

Samtidigt som snön föll över Göteborg hittade jag min första klocka; repig, sliten och avstannad. Det är kanske därför jag tycker om den så mycket.

Här kommer solen

Motvilligt erkänner jag solens strålar som får termometern på altanen att nå trettio grader. Årstiderna är ur led – ett faktum att acceptera. I smyg sluter jag ögonen och låter ansiktet värmas av vårens första dag.

Han har något

Vissa skådespelare tycker jag mycket mer om än andra. För att de har något, för att de lyckas förmedla en känsla till mig, för att jag kan leva mig in i deras värld. Josh Brolin och Ben Whishaw är två exempel. Josh Brolin såg jag senast i No Country for Old Men, och Ben Whishaw i I’m Not There och Perfume: The Story of a Murderer. Utan dem är jag säker på att filmerna inte hade varit samma upplevelse eller setts med samma inlevelse.

Quarter-life crisis

Svenska Dagbladet sätter ord på det stora, tunga, dystra. Det som kallas quarter-life crisis är, enligt artikelserien, inte en depression; det är ett försök att få perspektiv – en reaktion mot gränslösheten som vår generation lever i. Jag är inte ensam.

Växtvärk

Känslan av acceptans kan vara otroligt befriande och samtidigt fullkomligt förödande; känslan att finna sig i något eller känslan av att ge upp. Jag vill inte känna att jag har gett upp, men på samma gång dras jag allt djupare ner av mina egna handlingar, allt på grund av min oförmåga att säga nej.

Redan 1931 formulerade arkitetekten Gunnar Asplund orden som fortfarande känns aktuella för mig, även om han ämnade att försvara funktionalismen och hade nog inte en tanke på den filosofiska aspekten: “acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den”.

Droppen som får bägaren att rinna över

Att av misstag färga tvätten rosa.

I stället för en blomma när man är bortbjuden

No Country for Old Men

Med ett lugn, lika vidsträckt som Texas öken berättar bröderna Coen en vacker och brutal historia: No Country for Old Men. Med samma outgrundliga lugn spelar Josh Brolin hjälten – ingen rädsla, ingen återvändo. Det börjar som en nedtonad western, fortsätter som ren och skär action och slutar med en stor utandning. Det lågmälda funderandet över livet, som alltid närvarande i Coen-filmer, är det jag för med mig hem och blir för mig filmens budskap. Intensivt, nervkittlande och fantastiskt.

Encounters at the End of the World

Med en charmigt karaktäristisk tysk brytning tar dokumentärfilmaren Werner Herzogs med oss på en resa till Antarktis och de forskare som lever och verkar där. Bland allvarliga vetenskapsmän och hårda data finns visioner, upplevelser och tankegångar utöver det vanliga. Encounters at the End of the World är en film som berör och inspirerar. Se den för Werners träffsäkra och ibland totalt opassande kommentarer och frågor, för hans mod att dröja kvar vid detaljer och för hans förmåga att skapa kontakt.

Great shlong is your main luck

90% av alla spam-mail handlar om penisförstoring. Det är egentligen rätt konstigt att det är så, för det måste ju betyda att mailen funkar och att män går på det. Är det ett bra subject som är hemligheten? Mina favoriter från den senaste veckan är:

* Great shlong is your main luck
* Why be a tiny cocktail sausage, when you can be a mighty wiener
* Enlarge your machine size and girls will love you for sure
* What you need is an award winning wiener

Visst, lycka till.

I’ll explain it on the way

Det började med att Per väckte mig vid elva och sa “get your ass out of bed, bussen går om fyra minuter”. Jag fick på mig något i klädväg och snubblade ut med sovstrecken kvar i ansiktet och en förundran över solen. Det slutade med en frukost på Le Pain Français: baguette, apelsinjuice, café au lait och en croissant med marmelad.