Aldrig har arton minuter gått så snabbt. Och aldrig har en milkshake med banansmak smakat så gott. Den vackra staden fångade mitt hjärta och jag erkänner villigt: jag gillar Stockholm.
---
Det är sent en måndag kväll då sommarnatten är som mörkast. Plötsligt flammar det till utanför fönstret, någons gardiner brinner. Ute på balkongen ser vi: silhuetten av en ensam man, svart mot den djupblå himlen, står på hustaket på andra sidan och håller en brinnande tingest i handen. Det är en liten fyrkantig ballong, gjord av papper. Vi tittar på när den ängsligt sjunker och ser ut att brinna upp, men tar sedan fart och lyfter snabbt upp över hustaken. Vi följer den med blickarna tills den bara är en liten glödande prick och i den stunden är hela världen så vacker. Plötsligt är den borta, förtrollningen bryts och natten är lika mörk som innan. Jag tittar mot hustaket på andra sidan för att se mannens reaktion. Men där är det är tomt, tyst och mörkt som om ingenting hade hänt.
2008/07/21
Satellit
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fint :) Det låter som en rislampa, en tradition från Thailand som man sänder upp för att hedra ett minne eller fira en händelse - det kanske var det mannen gjorde.
så var det kanske, dom där stockholmarna har knäppa saker för sig... =)
Åh! fint skrivet om fin kväll. Undrar vem han var och vad han tänkte.
Tack för besöket!
Hej Karin!
Såg att du tipsat om min blogg någonstans och ville bara säga hej och tack. Hej och tack!
elli: ja det var en fiiin kväll...
dengodahustrun: o ja, det hade jag visst gjort, tack för tacket!
Skicka en kommentar