Ljuset är vackrast när solen står lågt

Ljuset är vackrast när solen står lågt. En mild, ljummen bris smeker mina kinder och mina ögon är fyllda av det gyllene ljuset. Jag sitter på en bänk i Parque del Retiro och läser Edith Södergrans samlade dikter. Någonstans i parken sjunger en äldre dam opera med en darrig stämma. Skator hoppar mellan grenar och torra löv faller till marken. Ingen kan undgå att stanna upp och vända ansiktet mot solen och blunda för ett ögonblick, och den där lyckokänslan solen bara kan frambringa sköljer över mig där jag sitter på min bänk.

En önskan är fin och enkel och som gjord att läsas högt med några småfåglar som åhörare.

“Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig ...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut ...”