Way Out West II

Det blir Way Out West ändå, efter många om och några men. Några män jag gärna vill se är Vampire Weekend. Andra band jag längtar efter är Band of Horses, Glasvegas, Fever Ray, Grizzly Bear och Wolfmother. Det kommer bli riktigt bra, i år igen.

Regn

Jag älskar regnet. Jag ville bara säga det.

Annie Leibovitz

Annie Leibovitz och jag tänkte en naken och gravid Demi Moore på omslaget av Vanity Fair. Annie Leibovitz och jag tänker en dotter, syster och mamma – och en fotograf som inte bara tar kort på kändisar. Familjen är i fokus, alltid i första hand. Den mänskliga kroppen är en ständig fascination. Porträtten är alltid säregna, har något alldeles speciellt. Annie Leibovitz på PHotoEspañas festivalutställning var helgens höjdpunkt.

1 KAREN FINLEY, NYACK, 1992
2 MY BROTHER PHILIP AND MY FATHER, SILVER SPRING, MARYLAND, 1988

Happily jobless vs. Hire me

+ Irina Blok

The Septembers of Shiraz

The Septembers of Shiraz av Dalia Sofer känns skrämmande aktuell. Den är i alla fall skrämmande bra, fast jag bara har läst fyra kapitel.

What’s for dinner?

Apelsin och pussmunsmelon.

Synvinklar

Att se saker från en annan synvinkel, att inte ta något för givet. Sinnet vänjer sig fasligt fort, ibland behöver man en påminnelse. Som det här fotot, taget av en vän. Jag har aldrig sett vårt fönster ur det perspektivet.

Lavapiés

Därför röstar jag på Gudrun

Politik är en svettig, trång och vass sak. Som en tät och fuktig djungel, full med surrande insekter och giftiga växter. Jag har aldrig känt mig hemma i den djungeln. Det är obekvämt och partiledarna är undflyende ansikten med åsikter som inte berör mig. Ingenting har varit särskilt intressant.

Gudrun har alltid varit hemma i politikdjungeln. Nu mer än någonsin. Hon kavlar upp ärmarna och är inte rädd för att bli smutsig. Med starka, målmedvetna kliv hugger hon sig genom den. Gudrun är trygg och smart. Om hon lyckas kicka ut en slips från Bryssel blir jag glad.

FOTO: ELISABETH OHLSON WALLIN

Suzo

It’s silly

I honestly don’t understand the big fuss made over nudity and sex in films. It’s silly. On TV, the children can watch people murdering each other, which is a very unnatural thing, but they can’t watch two people in the very natural process of making love. Now, really, that doesn’t make any sense, does it?

— Sharon Tate, amerikansk skådespelerska

Helg

Vi gick och gick tills fötterna blev onda. Vi lyssnade på åskan och blev blöta i regnet. Vi drack kaffe och värmdes av solskenet. Per köpte en tavla för att färgerna var fina. Vi gick på bio och drack öl ur pappmuggar. Jag gjorde äggröra med parmesanost till frukost. Vi beställde cañas och åt tapas. Vi hade en bra helg.

Tilt shift

Å ena sidan

Jag har gjort en Wordle

Milk vs. Costa

Jag tänker att reklambyrån Milk var ganska mycket inspirerade av Franco Costa när affischerna för Match Cup Sweden utformades.

1 MATCH CUP SWEDEN 2009, MILK
2 AMERICA’S CUP 1987, 1980 & 1983, FRANCO COSTA

Velocity

Ostmacka

Åh, just nu skulle jag ge mycket för en redig svensk ostmacka. Maria och Jonas, tar ni med er Lingongrova och Herrgårdsost till mig?

Club

Det var bättre

Disco infiltrator

Måndag

+ Kate Pugsley

Let it fall

Diana

Åh, finaste kameran i världen: Diana by Lomography.

Pion

Glad påsk

TACK ANNAHITA FÖR INSPIRATION OCH HJÄLP.

Swissmiss

Tina Roth Eisenberg är en “Swiss designer gone NYC” som driver designstudion och bloggen Swissmiss. Varje dag bloggar hon om smarta, roliga och snygga fenomen och varje dag blir jag lika inspirerad.

New math

Så mycket faller på plats. April, T S Eliot, Valerie Solanas och Air. Låt mig förklara. Det började med den grymmaste månaden, som den kulturbarbar jag är aldrig hade hört talas om. Så fort jag hade läst Det öde landet citerar Solanas dikten i Drömfakulteten, och säger samtidigt att hon inte gillar aritmetik. I Wonder milky bitch sjunger Air om Valerie, så måste det vara. Och cirkeln sluts med det senaste bidraget på New math. Visst hör det samman? Jag blir alldeles vimmelkantig av alla sammanträffande – eller är det bara apophenia?

Before I die

Fábula

Vi besökte Museo del Prado i helgen. El Grecos Fábula blir minsann första bidraget till vår framtida konstkollektion med apmotiv.

Los abrazos rotos

Jag vill förstå spanska perfekt, helst med en gång. Nu måste jag vänta tills Los abrazos rotos kommer ut på dvd innan jag får se den. Får man ha med sig tolk på bio?

Vår

Vad är det med våren som gör oss så ivriga att kungöra den varje år? De nyutslagna blommorna, det gröndoftande gräset och små surrande insekter, jo. Men jag tror jag vet vad det är som träffar oss rakt i hjärtat och får oss att sucka lyckligt – ljuset.

Watchmen

Watchmen är osmaklig på så många olika plan att jag vet inte var jag ska börja. Ovärd, obra och oerhört konstig kan också nämnas. Man ba *nä*.

Jag fick ett brev

Jag fick ett brev i dag. Skrivet av en darrig gammelmanshand, med möda ditpräntade bokstäver. Ögonblick kanske aldrig kommer tillbaka, men de finns för alltid i mitt hjärta. Tack.

Regn

Det har regnat hela dagen i Madrid. Mörkret lägger sig över tomma gator. Enstaka människor med paraply skyndar genom vattenpölarna, som grå skuggor längs med husväggarna. Det blir stilla igen och regnet fortsätter att strila ur en tung, grå himmel. Dropp dropp. Jag tänker på tider som varit, på ögonblick som aldrig kommer tillbaka. På en sliten gammal tandemcykel med ständig punka, på tre flickor som sjöng sig fram genom Smålands skogar. Och det fortsätter att regna. Dropp dropp.

Australia/Les grandes personnes

Att jämföra Australia med Les grandes personnes är som att jämföra en tvåkilosstek med en pain au chocolat. Jag brukar inte gilla stekar och jag brukar inte gilla filmer som Australia. Men den här gången är det annorlunda. Där det hade kunnat bli klibbigt blir det vackert. Där det hade kunnat bli illamåendeframkallande blir det hisnande. Jag sväljer hela historien – med bearnaisesås och allt – och blir mätt länge, länge. Om Australia är en stor fet stek, är Les grandes personnes en söt bakelse som jag bara vill ha mer av. I stället för överdåd är det detaljerna som är viktiga. En perfekt efterrätt, helt enkelt.

Sol

Madrid bjuder på vårväder i dag. Jag drar in solen i lungorna och jag tänker hålla andan tills jag är tillbaka igen. Solen skiner så starkt att hela gatan badar i ett vitt ljus. Jag måste liksom blunda när jag går, men det gör ingenting för jag vet att marken tar emot mina fötter.

Julbelysning i Madrid

Göteborgsromantik

Klockan närmar sig fyra på natten och det regnar ganska mycket och vi är ganska berusade. Augustinatten är mörk, stegen är tunga. Genvägen verkar vara en mycket bra idé – lera, mörker och en brant uppförsbacke genom skogen är inga hinder. Plötsligt hör jag en duns bakom mig och i mörkret kan jag urskilja en skepnad som ligger raklång i backen, fastklamrad vid ett träd. Tre sekunders tystnad och sedan skrattar vi så mycket att vi nästan gråter.

Det är kärlek.

Tacksamhet är en helande känsla

Jag känner tacksamhet. Tacksamhet mot mig själv för att jag inte längre nöjde mig och tacksamhet mot livet. I ett nytt land där ingenting tas för givet öppnades mina ögon och jag ser allting i ett annat ljus. För mig var det viktigt att sluta nöja mig och sluta ta saker för givet. Och nu är cirkeln på något sätt sluten för tacksamhet är en helande känsla.