Zabriskie Point

I går såg jag Zabriskie Point från 1970 av Michelangelo Antonioni. Det tog ungefär 110 minuter för budskapet att krångla sig igenom fyrtio år av mediebrus, konsumtion, kapitalism och låtsasliv för att inse att filmen är anti just detta. Slutscenernas skithäftiga explosioner är något av det snyggaste jag sett på film.

Taking Woodstock

Nu vet jag, mer än någonsin: jag skulle varit född för fyrtio år sen. Tänk att vara så hängiven och samtidigt släppa på alla spärrar. Precis det handlar Taking Woodstock om. Och om peace och love och allt det där. Och kanske det viktigaste av allt: freedom. Friheten att vara en av miljontals på en åker som under några dagar exploderade i musik, lera och droger. Friheten att brinna för sin sak och friheten att inte veta någonting alls. Jag tycker det är fantastiskt bra. Hur lever man som en hippie på 2000-talet?

Watchmen

Watchmen är osmaklig på så många olika plan att jag vet inte var jag ska börja. Ovärd, obra och oerhört konstig kan också nämnas. Man ba *nä*.

Australia/Les grandes personnes

Att jämföra Australia med Les grandes personnes är som att jämföra en tvåkilosstek med en pain au chocolat. Jag brukar inte gilla stekar och jag brukar inte gilla filmer som Australia. Men den här gången är det annorlunda. Där det hade kunnat bli klibbigt blir det vackert. Där det hade kunnat bli illamåendeframkallande blir det hisnande. Jag sväljer hela historien – med bearnaisesås och allt – och blir mätt länge, länge. Om Australia är en stor fet stek, är Les grandes personnes en söt bakelse som jag bara vill ha mer av. I stället för överdåd är det detaljerna som är viktiga. En perfekt efterrätt, helt enkelt.

En lanthandel i Provence

Franska människor på film porträtteras nästan alltid som osympatiska, burdusa och tanklösa. En lanthandel i Provence är inget undantag. Antoine tänker bara på sig själv, men inser med filmens gång att det finns andra viktiga saker i livet: som pappans lanthandel, familjen och kärleken. Handlingen följer den typiska mallen – först går det dåligt, sedan går det bra, sedan går det jättedåligt och sedan går det jättebra – så alltså är filmens slut ingen större överraskning. Men vad spelar det för roll, för om man letar efter en fin fransk karamell att suga på i sommarvärmen är En lanthandel i Provence precis rätt.

No Country for Old Men

Med ett lugn, lika vidsträckt som Texas öken berättar bröderna Coen en vacker och brutal historia: No Country for Old Men. Med samma outgrundliga lugn spelar Josh Brolin hjälten – ingen rädsla, ingen återvändo. Det börjar som en nedtonad western, fortsätter som ren och skär action och slutar med en stor utandning. Det lågmälda funderandet över livet, som alltid närvarande i Coen-filmer, är det jag för med mig hem och blir för mig filmens budskap. Intensivt, nervkittlande och fantastiskt.

Encounters at the End of the World

Med en charmigt karaktäristisk tysk brytning tar dokumentärfilmaren Werner Herzogs med oss på en resa till Antarktis och de forskare som lever och verkar där. Bland allvarliga vetenskapsmän och hårda data finns visioner, upplevelser och tankegångar utöver det vanliga. Encounters at the End of the World är en film som berör och inspirerar. Se den för Werners träffsäkra och ibland totalt opassande kommentarer och frågor, för hans mod att dröja kvar vid detaljer och för hans förmåga att skapa kontakt.

Itty Bitty Titty Committee

Well. Itty Bitty Titty Committee handlar om lesbiska Anna som blir medlem i en feministisk grupp vid namn CIA (Clits in Action). Klyschigt värre, men ganska underhållande. Till exempel så anses det av gruppens ledare att Anna “kommit långt” när hon gör rosa slingor i håret. Man måste också bli rebellisk mot sin familj, vägra bära bh, och säga upp sig från jobbet om man ska vara med i en aktionsgrupp. Trots alla stereotyper är det en charmig, rolig och peppande film om att våga säga ifrån och att åstadkomma något.

I’m Not There

Hype! Bob Dylan-filmen I’m Not There har det länge pratats om, och äntligen fick vi gå på Sverigepremiären på ett svettigt och smockfullt Draken. Jag visste inte mycket om filmen innan, trots detta var den allt annat än vad jag trodde. Det är ett collage av sex olika karaktärer som skulle kunna vara, kan bli eller har varit Dylan, i ett kalejdoskop av bilder, musik och ord. Skeden i Dylans liv, eller olika uppfattningar och delar av honom, utgör huvudpersonerna och deras handlingar.

Berättelsen är inte kronologisk utan växlar mästerligt mellan de olika handlingarna, ofta med en suggestiv känsla och surrealistiska inslag, och alltid ackompanjerat av Dylans musik. Cate Blanchett är helt otroligt bra som en av Dylans mer rebelliska alter-egos: gesterna, uttrycken, rörelsemönstret och inte minst porträttlikheten. Så som jag uppfattar det är filmens budskap en koppling till titeln, att i slutändan vill Dylan och hans reinkarnationer gå ur blickpunkten, vara fria, att inte vara där. En fin och oväntat hyllning till Dylan av Todd Haynes, och om man kan pussla ihop de olika delarna och personligheterna till en hel bild har man lärt sig mycket, även om det kan hjälpa att kunna sin historia innan.

People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Because the more you live a certain way, the less it feel like freedom.

(Jim Emerson och Robert Sullivan har skrivit bra saker om filmen.)

The Savages

En linjär handling som tydligt för betraktaren från A till B, en utveckling som tar karaktärerna från förvirring till klarhet – framfört på ett realistiskt och enkelt sätt. The Savages är en historia om ett syskonpar och deras demente far. Skuldkänslor över att sätta fadern på ålderdomshem, den bristande kontakten mellan syskonen, och frånvarande föräldrar är alla teman som filmen behandlar. Frustration och ångest, kärlek och skratt; känslorna förmedlas så bra. Ett drama som alla borde se, för vi alla kommer hamna i samma situation en dag.

(I'm Sticking With You är tydligen poppis som slutkläm.)

Juno

Smartast dialog sedan Ghostworld, bästa familjen sedan Little Miss Sunshine och soundtrack i klass med vilken Wes Anderson-film som helst. Man kan förvänta sig den typiska moralkakan i slutet: bli inte med barn om du är 16 år, men skönt nog handlar det inte om det. Det handlar om att tron på evig kärlek och att hitta sig själv i en värld full av cheerleaders och människor som inte kan se det vackra i att vara annorlunda. Juno är flickan som får en bulle i ugnen, Bleeker är pojken som är pappan; tillsammans mognar de och inser att barn kan fungera innan kärlek. Det enda som är misslyckat är filmplanschen, man blir inte precis lockad av att se filmen. Gör det ändå.