Bored to death

Nya HBO-serien Bored to death är inte bara sevärd för de snygga klädernas skull, utan för att den är riktigt rolig. Sällan har man skådat mig skratta framför teven, men ja, det gjorde jag.

Richard Brooks

Har inte vi tur ändå, som har möjlighet att se fantastiska filmer på bio nästan varje dag i veckan? Den här helgen har Filmoteca Española haft Richard Brooks-tema och vi har sett Blackboard Jungle (1955) och Cat on a Hot Tin Roof (1958).

Silent shout

Filmoteca Española visar svenska stumfilmer på fina biografen Cine Doré just nu. Jag har sett I lifvets vår (1912), Madame de Thèbes (1915) och Häxan (1922). Tänkvärt både ur ett film- och samhällshistoriskt perspektiv.

FILMFOTO: SVENSKA FILMINSTITUTET

Låt den rätte komma in

Om någon sa vampyrer för ett år sedan hade jag sagt tack, men nej tack. Fråga mig nu och jag svarar med klyschan nummer ett: skräckblandad förtjusning. Jag har just läst Låt den rätte komma in och jag var rädd nästan hela tiden. Inte bara för det uppenbart läskiga, utan för det som faktiskt är verkligt.

Kanske mest fascinerad är jag över John Ajvide Lindqvists karaktärsnamn. Jonny, Jimmy, Larry, Tommy, Benny, Lacke, Jocke, Micke, Prebbe, Morgan, Roger och mitt i allt ett Virginia och sedan huvudpersonen som rätt och slätt heter Oskar. Hette alla så i ett Stockholm 1981?

Persepolis

Åh, jag har just sträckläst Persepolis av Marjane Satrapi. Den första romanen på länge som har fått mig att gråta och skratta på samma gång, och det enda tecknade jag verkligen har gillat. (Kalle Anka räknas ej.)

Way Out West II

Det blir Way Out West ändå, efter många om och några men. Några män jag gärna vill se är Vampire Weekend. Andra band jag längtar efter är Band of Horses, Glasvegas, Fever Ray, Grizzly Bear och Wolfmother. Det kommer bli riktigt bra, i år igen.

Annie Leibovitz

Annie Leibovitz och jag tänkte en naken och gravid Demi Moore på omslaget av Vanity Fair. Annie Leibovitz och jag tänker en dotter, syster och mamma – och en fotograf som inte bara tar kort på kändisar. Familjen är i fokus, alltid i första hand. Den mänskliga kroppen är en ständig fascination. Porträtten är alltid säregna, har något alldeles speciellt. Annie Leibovitz på PHotoEspañas festivalutställning var helgens höjdpunkt.

1 KAREN FINLEY, NYACK, 1992
2 MY BROTHER PHILIP AND MY FATHER, SILVER SPRING, MARYLAND, 1988

The Septembers of Shiraz

The Septembers of Shiraz av Dalia Sofer känns skrämmande aktuell. Den är i alla fall skrämmande bra, fast jag bara har läst fyra kapitel.

Fábula

Vi besökte Museo del Prado i helgen. El Grecos Fábula blir minsann första bidraget till vår framtida konstkollektion med apmotiv.

Los abrazos rotos

Jag vill förstå spanska perfekt, helst med en gång. Nu måste jag vänta tills Los abrazos rotos kommer ut på dvd innan jag får se den. Får man ha med sig tolk på bio?

Flight of the Conchords

Det är nog svårt att hitta något charmigare än HBO-serien Flight of the Conchords. Bret och Jemaine är två misslyckade musiker från Nya Zeeland som försöker slå igenom i New York och man kan inte låta bli att älska dem.

Indecision

Indecision av Benjamin Kunkel lockade mig av den enkla anledningen att jag i ett naivt ögonblick trodde att boken skulle hjälpa mig i min egen obeslutsamhet. Faktum är att den verkade i total motsatt riktning.

Huvudpersonen Dwight, som lever ett medelmåttigt liv i New York med en semi-flickvän och ett tråkigt jobb, får chansen att prova en medicin som botar just obeslutsamhet. Via ett besök i Ecuador träffar han belgiskan Brigid och tillsammans inleder de en resa, både fysisk och psykisk. Tyvärr blir jag borttappad i obegripliga tankegånger och där Indecision behandlar ämnen som filosofi, världsproblem och ideologi skakar jag på huvudet och förstår ingenting. Trots det blir jag ohjälpligt fascinerad och kan inte sluta läsa. Och ironiskt nog har jag fortfarande inte bestämt mig vad jag tycker.

Way Out West, andra kvällen

Håkan Hellström träffar rakt i hjärtat och jag tror att Nu kan du få mig så lätt är den ultimata kärleksförklaringen. Eller är det Lykke Lis Tonight som är det? Båda lika utlämnande, sårbara och ärliga. Jag kan inte bestämma mig, men jag vet att både Håkan och Lykke är mästare på att fånga publikens hjärtan – en som aldrig behövt anstränga sig och en som nyss har lärt sig.

– Du och jag är lite lika, Lykke.
– Ja, jag tror också det, Håkan. Jag gillar att dansa, du gillar att dansa.
– Och kärleken i vår musik är enkel fast samtidigt så komplicerad.
– Nu kan du få mig så lätt. Vi kanske borde gifta oss?

Way Out West, första kvällen

Jónsi Birgissons barnsliga sång måste vara något av det vackraste som finns. Hans blyga sätt att be publiken klappa, glittret på kinderna, hans totala fokus inåt. Sigur Rós är kvällens bästa, och trots att det inte är första gången jag ser dem är det samma starka känsla. Känslan som börjar i hjärtat, sprider sig till magen och väcker något urtida i huvudet. Det är magi i sommarnatten, en förtrollad timme och jag vet att det snart tar slut, men just i det ögonblicket är det bara jag och Sigur Rós.

Me gotta go now

Det är lite konstigt, men skrivbehovet har ingenting att göra med min känslomässiga status. Det formas många ord, men de sparas i mitt huvud för att tas fram någon annan gång.

I vilket fall som helst så är armbandet uthämtat till kanske sommarens höjdpunkt Way Out West. Det kanske är bra att det inte är jättemycket jag jättegärna vill se, för jag tror hemligheten ligger i att välja ut ett par konserter: fokusera, ta in känslan och inte låta sig stressas. Just nu laddar jag med The Sonics och känner mig mer och mer peppad.

You can’t start a fire without a spark

Ullevi är ett enormt, vitt isflak som förvandlas till ett böljande hav av sträckta armar. You can’t start a fire without a spark. Bruce Springsteen är gnistan som startar en glödhet brasa.

Dom är uppe bland molnen

Uppe på taken, uppe bland molnen i Holland. Inspiration till att skapa och tänka. Museet Escher in het Paleis i Haag innehåller de allra flesta verk av M. C. Escher. Jag tycker det är helt obegripligt att en människa kan ha sådan fantasi och förmåga. Bästa museet jag varit på, någonsin.

Utställningen för World Press Photo 2008 avslutades i går i Amsterdam i den vackra Oude Kerk. Också något som berör och kräver eftertanke. Fotografier som för evigt är inpräntade i huvudet, som blixtrar fram på näthinnan och som smärtsamt påminner mig om hur det ser ut i världen.

WORLD PRESS PHOTO YEARBOOK

3×Boléro

Uppsättningen 3×Boléro är tre versioner av Ravels Boléro, tolkade av tre olika koreografer och Göteborgsoperans balett. Jag börjar bakifrån, med finalversionen: inte riktigt min kopp. Humoristiskt och experimentellt, men inget som fastnar. Det är den första och andra tolkningen som jag faller för. Här finns inga ord, som annars berör mig så, utan bara kroppars rörelser och Boléros crescendo. Blandningen av klassisk balett och ren fuldans är helt fantastisk. Precis som paret som strävar bort från varandra, men i separationen måste de falla. Eller det skimrande silverregnet över en ensam dansare. Det är så vackert att jag får ont i magen. Det är faktiskt så vackert. Jag har aldrig sett något liknande.

Korpen

Den där Freddie Wadling är en ganska speciell person som passar perfekt i Stadsteaterns Korpen – en skräckteater om Edgar Allan Poe. Det är roligt, varierande och kanske inte så läskigt, men vissa scener framkallar behagliga rysningar: som när Wadling sjunger en ödesmättad version av Perfect Day och hela ensemblens dramatiska Du Hast. Det är lättsamt, men det finns ändå ett visst allvar som dröjer kvar långt efter ridån gått ner.

Ingen kärlekshistoria

Ingen kärlekshistoria är en föreställning av Teater Aktör inspirerad av Stephen Kings debutroman Carrie och spelas just nu på Masthuggsteatern. En ensam kvinna på scen, skrämmande starkt spelat, delar med sig fragment ur ett ensamt och utsatt liv. Simon Ohlssons intensiva musik ackompanjerar och tillsammans ger det oss en timme riktigt bra skräckteater.