Påsk i Wales

Cymru

Här hemma är det så vitt ute att jag knappt ser ett par meter framför mig. En kontrast, fast ändå inte, till “semestern” i det Förenade kungariket där vädret växlade på trettio sekunder – från solsken och fluffiga moln till iskalla regnbyar och hagel. Alldeles sant.

I Wales står det både slow och araf på vägarna och deras engelska är faktiskt som Daffyds i Little Britain. Högt uppe i bergen ligger en liten stencottage som har varit i familjens ägo i över fyrtio år. Där, utan rinnande vatten eller värme, njöt jag av den moderna människans frånvaro och landskapets naturliga kaos. Fåren hade just fått lamm, och verkade inte alls bekymra sig över kylan eller leran. Det kändes skönt att sträcka på benen när vi promenerade över bergen, och det var härligt att andas in frisk, klar luft. Och jag tror inte det finns något annat utedass i norra Europa med så vacker utsikt.

Blaen Y Cwm

Vi åker till England och Wales över påsk. I Wales har jag inte varit sedan augusti 1984 och vägrade gå ett steg själv. Den här gången ska jag beträda marken i Blaen Y Cwm med mina egna fötter och skapa ett minne som inte är en efterkonstruktion utifrån ett fotografi. Jag tror det är vackert där, och jag tror mitt sinne behöver skönhet: runda kullar, milda färger och ren luft.

Kulturbarbaren

Kulturbarbaren är och kommer bli den plats där jag samlat de flesta s. k. recensioner jag har skrivit de senaste åren. Alltså egentligen ingen nyhet, utan bara en liten parantes. Och namnet är kanske ironigenerationens svar på humor.

A person called a philistine is said to despise or undervalue art, beauty, intellectual content, and spiritual values.

Hur mycket är klocka?

Samtidigt som snön föll över Göteborg hittade jag min första klocka; repig, sliten och avstannad. Det är kanske därför jag tycker om den så mycket.

Här kommer solen

Motvilligt erkänner jag solens strålar som får termometern på altanen att nå trettio grader. Årstiderna är ur led – ett faktum att acceptera. I smyg sluter jag ögonen och låter ansiktet värmas av vårens första dag.

Han har något

Vissa skådespelare tycker jag mycket mer om än andra. För att de har något, för att de lyckas förmedla en känsla till mig, för att jag kan leva mig in i deras värld. Josh Brolin och Ben Whishaw är två exempel. Josh Brolin såg jag senast i No Country for Old Men, och Ben Whishaw i I’m Not There och Perfume: The Story of a Murderer. Utan dem är jag säker på att filmerna inte hade varit samma upplevelse eller setts med samma inlevelse.

Quarter-life crisis

Svenska Dagbladet sätter ord på det stora, tunga, dystra. Det som kallas quarter-life crisis är, enligt artikelserien, inte en depression; det är ett försök att få perspektiv – en reaktion mot gränslösheten som vår generation lever i. Jag är inte ensam.

Växtvärk

Känslan av acceptans kan vara otroligt befriande och samtidigt fullkomligt förödande; känslan att finna sig i något eller känslan av att ge upp. Jag vill inte känna att jag har gett upp, men på samma gång dras jag allt djupare ner av mina egna handlingar, allt på grund av min oförmåga att säga nej.

Redan 1931 formulerade arkitetekten Gunnar Asplund orden som fortfarande känns aktuella för mig, även om han ämnade att försvara funktionalismen och hade nog inte en tanke på den filosofiska aspekten: “acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den”.

Droppen som får bägaren att rinna över

Att av misstag färga tvätten rosa.

I stället för en blomma när man är bortbjuden

No Country for Old Men

Med ett lugn, lika vidsträckt som Texas öken berättar bröderna Coen en vacker och brutal historia: No Country for Old Men. Med samma outgrundliga lugn spelar Josh Brolin hjälten – ingen rädsla, ingen återvändo. Det börjar som en nedtonad western, fortsätter som ren och skär action och slutar med en stor utandning. Det lågmälda funderandet över livet, som alltid närvarande i Coen-filmer, är det jag för med mig hem och blir för mig filmens budskap. Intensivt, nervkittlande och fantastiskt.

Encounters at the End of the World

Med en charmigt karaktäristisk tysk brytning tar dokumentärfilmaren Werner Herzogs med oss på en resa till Antarktis och de forskare som lever och verkar där. Bland allvarliga vetenskapsmän och hårda data finns visioner, upplevelser och tankegångar utöver det vanliga. Encounters at the End of the World är en film som berör och inspirerar. Se den för Werners träffsäkra och ibland totalt opassande kommentarer och frågor, för hans mod att dröja kvar vid detaljer och för hans förmåga att skapa kontakt.

Great shlong is your main luck

90% av alla spam-mail handlar om penisförstoring. Det är egentligen rätt konstigt att det är så, för det måste ju betyda att mailen funkar och att män går på det. Är det ett bra subject som är hemligheten? Mina favoriter från den senaste veckan är:

* Great shlong is your main luck
* Why be a tiny cocktail sausage, when you can be a mighty wiener
* Enlarge your machine size and girls will love you for sure
* What you need is an award winning wiener

Visst, lycka till.

I’ll explain it on the way

Det började med att Per väckte mig vid elva och sa “get your ass out of bed, bussen går om fyra minuter”. Jag fick på mig något i klädväg och snubblade ut med sovstrecken kvar i ansiktet och en förundran över solen. Det slutade med en frukost på Le Pain Français: baguette, apelsinjuice, café au lait och en croissant med marmelad.

Apotekare Gyllenbom

Apotekare Gyllenboms förkylningshonung är bra att ha när man har ont i halsen och behöver en s.k. “dunderkur”. Honungen som Santa lämnade i min strumpa är smaksatt med eukalyptus, pepparmynta och mentol och lenar en raspig influensahals. Och burken är fin att se på!

Krokus och tusensköna

Give me fever

Febern, den romantiserade och efterlängtade: ljuva drömmar, en sval hand på pannan och huvudet i ett slags rus.

Inte riktigt. Inte på långa vägar. Feber är ungefär lika roligt som när Per låg i lumpen i en lutande säng med 40,2° och hallucinerade att Johan Hult i Fucking Åmål var hans sjukvårdare.

Statusrapport

En cheeseburgare i kylskåpet, skidskytte och slalom på TV, gårdagens fest bortstädad och en lagom bakfylla utgör en perfekt slappsöndag.

Miss American Pie

Min matlagning är verkligen full av kontraster: från uteliggarmiddag till finpaj. Paj är gott, och ganska lätt att göra. Sedan är det så bra eftersom det blir så många portioner. Den här pajen räckte till tre middagar och tre luncher och är jättegod även efter microvärmning.

The Tudors

The Tudors är den nya Californication, fast på 1500-talet. Den omtalade serien från Showtime handlar om den engelske renässanskungen Henrik VIII och hans väg från ung knullkung till galen tyrann. (Showtime ligger ju även bakom Californication, Dexter och Weeds – kan det bli annat än en ny succé?)

Serien visas på SVT1, onsdagar kl 22.

Dagens middag

* Två sojakorvar
* Sega micrade korvbröd
* Tomatpuré (ketchupen är slut)
* Senap
* Rödvin, i ett vanligt dricksglas

Vårtecken #2

Det är inte för tidigt med snödroppar. Helgen på landet bjöd på en hel klunga: vackert spröda och förväntansfulla.

Downward spiral

Jag brukar alltid somna efter ett par minuter, och vaknar aldrig under natten. Jag har några få gånger i mitt liv behövt gå på toaletten under natten och brukar känna mig ganska utvilad under dagen.

Tills nu.

Lyckligtvis är det inte toalettbesök som är problemet, utan att inte kunna somna och att sova oroligt hela natten. När jag väl lyckas somna, långt efter midnatt, vaknar jag säkert tio gånger per natt, och för varje gång blir jag mer och mer stressad över att jag inte får tillräckligt med sömn. Så. Jag är trött, jättetrött. Och jag vet inte vad jag kan göra åt saken.

Än är det vinter kvar säger mor

På taket sitter koltrasten och sjunger. Det är skymning och det är februari. Stämningen är konstig; det ska vara vinter. Men någonstans i magtrakten börjar en liten vårkänsla gro. Plötsligt tystnar koltrasten och gården är lika februaritrist som vanligt.

Fel fokus

Ingvar Oldsberg frågar de tävlande vad LAN står för. Länsarbetsnämnden är den enda gissningen. Jag vet naturligtvis vad det betyder, men vet jag alla fyra landskap som gränsar till Vättern? Nej. Generationsklyfta, kulturkrock eller bara dagens ungdom?

Yesterday afternoon

Man kan i alla fall inte klaga på utsikten. (Och nya kameran fungerar bra också, trots att bilden är tagen utan inställningar och med en darrig kaffehand.)

Katastrofen

Har man en Brandsläckare måste man ha en Katastrof. Nyaste tillskottet köpt på Reningsborg i lördags är inte bara fin, den har en funktion också. Så fort jag skaffar lite lampolja.

Update: Den fungerar perfekt!

Gift?

Det är oftast lätt att se om en karl på bussen/vagnen är gift. Han är ungefär 33, har propra men intetsägande kläder (rock och dubbelvikt halsduk nu på vintern) och är ganska stilig. Då kan man nästan vara säker på att han har en guldring på vänster ringfinger.

Bussfunderingar

* “Smaken är som baken” är ett totalt ologiskt uttryck. Ja, men den är ju delad, säger den som försöker förklara. Ja, precis, delad: vi delar samma smak. Baken är delad i två skinkor, men de tillhör samma bak och samma smak. Därför kan man egentligen endast använda uttrycket när två personer tycker likadant om någonting. Fullständigt logiskt.

* “Självkostnadspris”, vadå? Alla kostnader jag betalar, betalar jag själv, så vad är det för skillnad på ett vanligt pris och ett självkostnadspris, om man bara ser till ordets betydelse?

Itty Bitty Titty Committee

Well. Itty Bitty Titty Committee handlar om lesbiska Anna som blir medlem i en feministisk grupp vid namn CIA (Clits in Action). Klyschigt värre, men ganska underhållande. Till exempel så anses det av gruppens ledare att Anna “kommit långt” när hon gör rosa slingor i håret. Man måste också bli rebellisk mot sin familj, vägra bära bh, och säga upp sig från jobbet om man ska vara med i en aktionsgrupp. Trots alla stereotyper är det en charmig, rolig och peppande film om att våga säga ifrån och att åstadkomma något.

Arrested Development

Gillar man Jason Bateman och framför allt Michael Cera i Juno är den amerikanska TV-serien Arrested Development ett hett tips. Skitroligt.

I’m Not There

Hype! Bob Dylan-filmen I’m Not There har det länge pratats om, och äntligen fick vi gå på Sverigepremiären på ett svettigt och smockfullt Draken. Jag visste inte mycket om filmen innan, trots detta var den allt annat än vad jag trodde. Det är ett collage av sex olika karaktärer som skulle kunna vara, kan bli eller har varit Dylan, i ett kalejdoskop av bilder, musik och ord. Skeden i Dylans liv, eller olika uppfattningar och delar av honom, utgör huvudpersonerna och deras handlingar.

Berättelsen är inte kronologisk utan växlar mästerligt mellan de olika handlingarna, ofta med en suggestiv känsla och surrealistiska inslag, och alltid ackompanjerat av Dylans musik. Cate Blanchett är helt otroligt bra som en av Dylans mer rebelliska alter-egos: gesterna, uttrycken, rörelsemönstret och inte minst porträttlikheten. Så som jag uppfattar det är filmens budskap en koppling till titeln, att i slutändan vill Dylan och hans reinkarnationer gå ur blickpunkten, vara fria, att inte vara där. En fin och oväntat hyllning till Dylan av Todd Haynes, och om man kan pussla ihop de olika delarna och personligheterna till en hel bild har man lärt sig mycket, även om det kan hjälpa att kunna sin historia innan.

People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Because the more you live a certain way, the less it feel like freedom.

(Jim Emerson och Robert Sullivan har skrivit bra saker om filmen.)

The Savages

En linjär handling som tydligt för betraktaren från A till B, en utveckling som tar karaktärerna från förvirring till klarhet – framfört på ett realistiskt och enkelt sätt. The Savages är en historia om ett syskonpar och deras demente far. Skuldkänslor över att sätta fadern på ålderdomshem, den bristande kontakten mellan syskonen, och frånvarande föräldrar är alla teman som filmen behandlar. Frustration och ångest, kärlek och skratt; känslorna förmedlas så bra. Ett drama som alla borde se, för vi alla kommer hamna i samma situation en dag.

(I'm Sticking With You är tydligen poppis som slutkläm.)

Untz-ala

En helg i Onsala resulterade i en blodblåsa och en brännblåsa på vardera tummen, men väl ett inspirerat sinne. Fantastisk god mat, salongsmontage av diverse IKEA-möbler, lerig promenad i härligt kalla vindar, två nya hundkompisar och en rejäl räd på Freeport.

I går när jag skulle vara duktig och laga matlåda hände följande med mina sojakorvar. Köpelunch i dag – check!

Juno

Smartast dialog sedan Ghostworld, bästa familjen sedan Little Miss Sunshine och soundtrack i klass med vilken Wes Anderson-film som helst. Man kan förvänta sig den typiska moralkakan i slutet: bli inte med barn om du är 16 år, men skönt nog handlar det inte om det. Det handlar om att tron på evig kärlek och att hitta sig själv i en värld full av cheerleaders och människor som inte kan se det vackra i att vara annorlunda. Juno är flickan som får en bulle i ugnen, Bleeker är pojken som är pappan; tillsammans mognar de och inser att barn kan fungera innan kärlek. Det enda som är misslyckat är filmplanschen, man blir inte precis lockad av att se filmen. Gör det ändå.