2008/08/09

Way Out West, första kvällen

Jónsi Birgissons barnsliga sång måste vara något av det vackraste som finns. Hans blyga sätt att be publiken klappa, glittret på kinderna, hans totala fokus inåt. Sigur Rós är kvällens bästa, och trots att det inte är första gången jag ser dem är det samma starka känsla. Känslan som börjar i hjärtat, sprider sig till magen och väcker något urtida i huvudet. Det är magi i sommarnatten, en förtrollad timme och jag vet att det snart tar slut, men just i det ögonblicket är det bara jag och Sigur Rós.

4 kommentarer:

Anonym sa...

fint skrivet.. jag håller med.

Karin sa...

så himla fint var det. hade vi bara haft den där sängen så...

Anonym sa...

det var verkligen grymt! aftonbladet gav konserten 1 ynka plus. det är ju helt sjukt! recensenten måste gilla broder daniel...

Karin sa...

recensenten är nog en trevlig kille som gillar promenader och vin och att vara spindeln i nätet. säkert.