Med fantasi kommer ansvar

En god vän sa till mig att “med fantasi kommer ansvar”. Synd att jag är bra på att fantisera och mindre bra på att ta ansvar.

Anything you can do, I can do better

Och helt plötsligt hade jag anmält mig till Midnattsloppet: en ljummen natt i augusti, springa som en toka. Varför? För att det känns bra att ha ett tydligt, konkret mål. (Att springa milen under en timme.) Och för att utmaningar är roliga och livsnödvändiga. Jag ser fram emot det.

It’s a wild world

Som en hård spark i magen, som en hand som kramar hjärtat. Som en häftig inandning, is mot pannan eller ett steg för nära stupet. Ibland kan det mest banala träffa hårdast.

Olof Röhlander

Två gånger den här våren har jag lyssnat på Olof Röhlanders föreläsningar om mental träning. Olof kallar sig “föreläsare, inspiratör och coach” och ägnar all sin tid att föreläsa för trötta, oinspirerade människor. Eller kanske bara för folk som behöver en liten knuff i rätt riktning. Det viktigaste för mig är kanske inte orden, utan Olofs utstrålning och energi som ger mig inspiration i dagar efteråt. Har du möjlighet, gå och lyssna på en av hans föreläsningar – det ger något. Något som är värt att tänkas lite extra på.

“Omöjligt kan omöjligt sägas om framtiden”

Vinklar

Korpen

Den där Freddie Wadling är en ganska speciell person som passar perfekt i Stadsteaterns Korpen – en skräckteater om Edgar Allan Poe. Det är roligt, varierande och kanske inte så läskigt, men vissa scener framkallar behagliga rysningar: som när Wadling sjunger en ödesmättad version av Perfect Day och hela ensemblens dramatiska Du Hast. Det är lättsamt, men det finns ändå ett visst allvar som dröjer kvar långt efter ridån gått ner.

Bachelorette

I dag var jag på Konsum och handlade endast folköl och toapapper. Jag kände mig som värsta ungkarlen, och det var kul.

People always told me that bars are dark and lonely

Förra veckan levdes i ett gyllene skimmer, ett rus: både fysiskt och psykiskt, konkret och odefinierbart. Månen har gått från smal skära till nästan halv och jag har gått från att dricka rödtjut till rosé. Det började, som alltid, med en tanke och det slutade med sommarrufsigt hår och gräs innanför kläderna. Det kanske började som en verklighetsflykt men resultatet blev en stark vilja att ta reda på vad jag verkligen vill.

Smygbakis och nöjd

Fulla med spring

För nu så har flugsnapparen kommit och magnolian blommar på gården. En exploderande grönska har ersatt kala grenar och hård, torr jord. Kanske kommer de varma, dammiga vindarna ända från Afrika. Och helt säkert är det en ny årstid.

Tyko

Grattis på namnsdagen, pappa!

En gång i Frankrike

En annan barndomsbild, jag och mamma i Frankrike sommaren 1986. Mammas klänning är jättefin och min frisyr är ful. Men det var sommar, och jag var lycklig. Det kanske var en fredag, en bra dag, som i dag.

Det roterande klotet

I går satt vi på översta trappsteget till Landala vattentorn och blundade i solnedgången. Om man riktigt vill kan man känna universums rörelser, sade jag. Vi står på ett roterande klot och solen är en stjärna vi inte hade funnits utan, sade han. Lätt vimmelkantiga av tanken är det en tröst att solen alltid går upp i morgon.

Glass och korv

I går åt jag en kiss- och bajsglass. Den var ganska äcklig. Sedan åt jag några rätt sunkiga men fantastiskt goda sojakorvar. Det märks att våren är här.

Ingen kärlekshistoria

Ingen kärlekshistoria är en föreställning av Teater Aktör inspirerad av Stephen Kings debutroman Carrie och spelas just nu på Masthuggsteatern. En ensam kvinna på scen, skrämmande starkt spelat, delar med sig fragment ur ett ensamt och utsatt liv. Simon Ohlssons intensiva musik ackompanjerar och tillsammans ger det oss en timme riktigt bra skräckteater.

Jag vann!

Jag vann en tävling! Hemmafrun a.k.a. Lotta Lundgren efterlyste Sveriges sämsta mataffär och jag kände direkt att min lokala affär var ett säkert kort. Jag tog i ända från tårna, och det gick ju vägen. Jag vinner ett exemplar av Köksskolan – ett välkommet tillskott till min kokbokssamling – och tackar och bockar! Min motivering (med en kompletterande bild) lyder:

“Jag nominerar [den lokala mataffären]. Varför handlar jag där? Kanske på grund av sunkiga grönsaker, det sorgliga utbudet á la 80-tal eller ouppackade varor längs de trånga gångarna? Den fantastiska oordningen, den fadda lukten eller personalens glåmiga ansikten? Det faktum att affären har mage att vara en av stans dyraste matvaruaffärer? Eller varför inte att det är mer regel än undantag att det inte finns exempelvis ägg, bananer eller mellanmjölk en vanlig tisdag? Nej. Den enda anledningen är den geografiska proximiteten, och jag suckar uppgivet när jag skriver detta. Flera gånger i veckan “tvingas” jag besöka denna gudsförgätna katastrof till mataffär som till råga på allt inte inser sina fatala brister, utan stoltserar helt ogenerat med dem och förlitar sig på kedjans hederliga rykte. Varje gång blir jag lika chockad.”

Relativitetsteori

Matematisk konst efterfrågas hemmavid. M. C. Eschers klassiska Relativity från 1953 är ett känt exempel. Jag är inte sen att tacka ja till träsnittet Fish and Scales från 1959. Nästa lägenhet, babe.

Strike

Jag tar djupa andetag av den friska vårluften och bländas av det nya ljuset. Kontrast igen: det som är orsaken till tvivlet är det som i fredags skapade en nästan euforisk vi-känsla. Så. När jag äntligen har bestämt mig för det jag trodde jag verkligen ville, så känns det redan fel och konstigt. Jag blir så trött på mig själv.

Le coeur leger

Det är tur att jag har vänner som vet att simple love är det enda man behöver. Tack.

Symptom och orsak

Jag vet varför jag mår dåligt. Jag vet det, men jag har inte gjort någonting åt saken. Jag har försökt med olika förklaringar: det blir bättre sedan, jag vänjer mig, ge det tid. Till och med kroppen säger ifrån med märkliga domningar och sömnsvårigheter. Ändå tog det mig sju månader att forma tanken, klä den i ord och uttala den högt. Nu kan jag äntligen andas ut och paradoxalt nog känna att även om framtiden är ännu osäkrare, så känns den ovissheten miljoner gånger bättre nu.

Jag vet bara att jag vill göra skillnad, men som en god vän sa “om det är viktigt för dig att göra skillnad måste du ju se skillnaden”. Det är dags att ta reda på vad som är skillnad för mig.

In your honor

Dimman lättade och tisdagen blev vacker. En positiv föraning av vad som ska hända i mitt liv? Jag vet inte, men nu är korten lagda på bordet och det är ingen royal flush direkt.

Påsk i Wales

Cymru

Här hemma är det så vitt ute att jag knappt ser ett par meter framför mig. En kontrast, fast ändå inte, till “semestern” i det Förenade kungariket där vädret växlade på trettio sekunder – från solsken och fluffiga moln till iskalla regnbyar och hagel. Alldeles sant.

I Wales står det både slow och araf på vägarna och deras engelska är faktiskt som Daffyds i Little Britain. Högt uppe i bergen ligger en liten stencottage som har varit i familjens ägo i över fyrtio år. Där, utan rinnande vatten eller värme, njöt jag av den moderna människans frånvaro och landskapets naturliga kaos. Fåren hade just fått lamm, och verkade inte alls bekymra sig över kylan eller leran. Det kändes skönt att sträcka på benen när vi promenerade över bergen, och det var härligt att andas in frisk, klar luft. Och jag tror inte det finns något annat utedass i norra Europa med så vacker utsikt.

Blaen Y Cwm

Vi åker till England och Wales över påsk. I Wales har jag inte varit sedan augusti 1984 och vägrade gå ett steg själv. Den här gången ska jag beträda marken i Blaen Y Cwm med mina egna fötter och skapa ett minne som inte är en efterkonstruktion utifrån ett fotografi. Jag tror det är vackert där, och jag tror mitt sinne behöver skönhet: runda kullar, milda färger och ren luft.

Kulturbarbaren

Kulturbarbaren är och kommer bli den plats där jag samlat de flesta s. k. recensioner jag har skrivit de senaste åren. Alltså egentligen ingen nyhet, utan bara en liten parantes. Och namnet är kanske ironigenerationens svar på humor.

A person called a philistine is said to despise or undervalue art, beauty, intellectual content, and spiritual values.

Hur mycket är klocka?

Samtidigt som snön föll över Göteborg hittade jag min första klocka; repig, sliten och avstannad. Det är kanske därför jag tycker om den så mycket.

Här kommer solen

Motvilligt erkänner jag solens strålar som får termometern på altanen att nå trettio grader. Årstiderna är ur led – ett faktum att acceptera. I smyg sluter jag ögonen och låter ansiktet värmas av vårens första dag.

Han har något

Vissa skådespelare tycker jag mycket mer om än andra. För att de har något, för att de lyckas förmedla en känsla till mig, för att jag kan leva mig in i deras värld. Josh Brolin och Ben Whishaw är två exempel. Josh Brolin såg jag senast i No Country for Old Men, och Ben Whishaw i I’m Not There och Perfume: The Story of a Murderer. Utan dem är jag säker på att filmerna inte hade varit samma upplevelse eller setts med samma inlevelse.

Quarter-life crisis

Svenska Dagbladet sätter ord på det stora, tunga, dystra. Det som kallas quarter-life crisis är, enligt artikelserien, inte en depression; det är ett försök att få perspektiv – en reaktion mot gränslösheten som vår generation lever i. Jag är inte ensam.

Växtvärk

Känslan av acceptans kan vara otroligt befriande och samtidigt fullkomligt förödande; känslan att finna sig i något eller känslan av att ge upp. Jag vill inte känna att jag har gett upp, men på samma gång dras jag allt djupare ner av mina egna handlingar, allt på grund av min oförmåga att säga nej.

Redan 1931 formulerade arkitetekten Gunnar Asplund orden som fortfarande känns aktuella för mig, även om han ämnade att försvara funktionalismen och hade nog inte en tanke på den filosofiska aspekten: “acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den”.

Droppen som får bägaren att rinna över

Att av misstag färga tvätten rosa.

I stället för en blomma när man är bortbjuden

No Country for Old Men

Med ett lugn, lika vidsträckt som Texas öken berättar bröderna Coen en vacker och brutal historia: No Country for Old Men. Med samma outgrundliga lugn spelar Josh Brolin hjälten – ingen rädsla, ingen återvändo. Det börjar som en nedtonad western, fortsätter som ren och skär action och slutar med en stor utandning. Det lågmälda funderandet över livet, som alltid närvarande i Coen-filmer, är det jag för med mig hem och blir för mig filmens budskap. Intensivt, nervkittlande och fantastiskt.

Encounters at the End of the World

Med en charmigt karaktäristisk tysk brytning tar dokumentärfilmaren Werner Herzogs med oss på en resa till Antarktis och de forskare som lever och verkar där. Bland allvarliga vetenskapsmän och hårda data finns visioner, upplevelser och tankegångar utöver det vanliga. Encounters at the End of the World är en film som berör och inspirerar. Se den för Werners träffsäkra och ibland totalt opassande kommentarer och frågor, för hans mod att dröja kvar vid detaljer och för hans förmåga att skapa kontakt.

Great shlong is your main luck

90% av alla spam-mail handlar om penisförstoring. Det är egentligen rätt konstigt att det är så, för det måste ju betyda att mailen funkar och att män går på det. Är det ett bra subject som är hemligheten? Mina favoriter från den senaste veckan är:

* Great shlong is your main luck
* Why be a tiny cocktail sausage, when you can be a mighty wiener
* Enlarge your machine size and girls will love you for sure
* What you need is an award winning wiener

Visst, lycka till.

I’ll explain it on the way

Det började med att Per väckte mig vid elva och sa “get your ass out of bed, bussen går om fyra minuter”. Jag fick på mig något i klädväg och snubblade ut med sovstrecken kvar i ansiktet och en förundran över solen. Det slutade med en frukost på Le Pain Français: baguette, apelsinjuice, café au lait och en croissant med marmelad.

Apotekare Gyllenbom

Apotekare Gyllenboms förkylningshonung är bra att ha när man har ont i halsen och behöver en s.k. “dunderkur”. Honungen som Santa lämnade i min strumpa är smaksatt med eukalyptus, pepparmynta och mentol och lenar en raspig influensahals. Och burken är fin att se på!

Krokus och tusensköna

Give me fever

Febern, den romantiserade och efterlängtade: ljuva drömmar, en sval hand på pannan och huvudet i ett slags rus.

Inte riktigt. Inte på långa vägar. Feber är ungefär lika roligt som när Per låg i lumpen i en lutande säng med 40,2° och hallucinerade att Johan Hult i Fucking Åmål var hans sjukvårdare.

Statusrapport

En cheeseburgare i kylskåpet, skidskytte och slalom på TV, gårdagens fest bortstädad och en lagom bakfylla utgör en perfekt slappsöndag.